På väg till den finaste huvudstaden. De här resorna till Stockholm har så sakteliga blivit min vardag. Jag gillar dem. Jag gillar min vardag.

Jo, det är dags för en omgång cellgifter till för min syster. Men jag åker inte längre ner med andan i halsgropen och med känslan av att inte veta om hon vaknar imorgon. Nu är vi i en fas där vi är i ett fint cancerlunk. Om det finns ett sådant? Kanske inte fint, men lunkigt i alla fall.

Avesta-Krylbo. Jag har en bit kvar. Men man behöver inte göra något tågbyte till Stockholm när man bor där jag bor. Man kommer ner på två timmar och man kan hitta biljetter för dryga hundralappen om man vet när man ska boka.

Malin vill att jag ska stanna i stan tills dess att hon dansat klart ikväll. Så det gör jag. Kanske jag bara sätter mig och äter en god middag någonstans för mig själv. Eller så försöker jag hitta några ohålade byxor till mina söner inför firande av Norges födelsedag nästa vecka. För som vi ska fira Norge på plats på tisdag! I ohålade byxor.

Kanske jag både äter något och hittar ohålade byxor.

Får ett SOS meddelande att det brinner kraftigt i Uppsala. I en returpappersfabrik. Fy det är Salabrandsbrunt vid stationen. Det luktar faktiskt in i tåget.

Får en länk skickad av min man om att Ryssland håller på att förlora kriget. Snälla, snälla, låt det hända nu på en gång.

Har delat många meddelanden med min familj idag, som valt att åka tillbaka till Odessa (för er som inte vet så har de bott hos oss sedan i mars). Natten till idag var fruktansvärd. Jag tänker inte skriva mer om det nu, för det är alldeles för jobbigt. En familj som jag på väldigt kort tid kom så väldigt nära och som nu lever i total skräck.

Livet händer. På ett tåg som rullar mot Stockholm.

Karmisar Becca