Nästan en en hel sommar här ska vi unna oss.

Efter en liten krasch i början av maj (vår familj gör så med jämna mellanrum, kraschar alltså), så tog vi ett gemensamt beslut om att åka ner till Italien. Bara. Den här sommaren.

Jag tog på mig resrutten, bokningarna som behövde göras kring detta och all planering. Kraschen den här gången krävde det. Det gjorde mig ingenting. Är det något som inte belastar mig alls så är det reseplanering. Det är något jag älskar. Det blir nästan alltid bra. Och om det inte skulle bli det, så löser jag det.

Första natten i Tyskland, andra i det samma, tredje i Österrike och den sista i Italien.

Vi passerade tyska gränsen inte mindre än tre gånger under vår bilresa söder ut. Så enkelt den här sommaren då restriktionerna kring Covid i stort sett upphört helt i Europa. Så varför inte bara passa på att än en gång få känna friheten att få resa fritt liksom?

Vi tog den relativt nya färjeförbindelsen från Ystad till Sassnitz första dagen. En bilfärja som går i 40 knop mellan Sverige och Tyskland sedan 2020. Kan det bli snabbare och bekvämare. Vi som bor i Mellansverige hinner till Tyskland utan större uppoffring innan det blir mörkt på kvällen. Lyxigt.

Vi valde korta distanser på vår resa i år. Vi ville se lite mer än en middagstestaurang på kvällarna i varje stad vi landade i. Andra dagen Dresden.

Kanske lite av en bortglömd pärla i forna Östtyskland. Med en så tragisk krigshistoria och med så många fina platser, människor och kulturbegivenheter.

Så tog vi vägen över Tjeckien den tredje dagen.

Tjeckien. Älskar Tjeckien. Östeuropeisk junky som jag är. Tar alla chanser jag får för att ta mig åt det hållet. Via småvägar, Prag och ytterligare småvägar. Åt en oförglömlig hemlagad lunch i Strakonice och passerade över till Tyskland igen för att efter det ta oss in i Österrike och en minnesvärd kväll i Salzburg.

Sista natten spenderades i Verona. Varendaste bild i detta inlägg är från den staden. Förutom bilden på Mercedesen då. Den ville Viggo absolut skulle vara med oavsett.

Verona. Så många gånger jag tänkt att vi ska stanna där men aldrig gjort det. Efter att passerat den tyska gränsen ännu en gång från Österrike för att några timmar senare äntligen passera in i Italien. Det som numera känns nästan lika hemma som, ja hemma. Förutom att jag aldrig någonsin kommer att lära mig prata språket…

Verona. Romeo och Julia. En lika magnifik amfiteater som Rom. Men med samma pittoreska känsla som Venedig har. Den första pizza Margheritan för säsongen och ett jättegulligt privat B&B utanför murarna.

Sista dagen, i söndags, hade vi bara 38 mil kvar hit. Vi låste upp dörren till huset strax efter söndagsmässan, mitt i siestan klockan två på eftermiddagen.

Resan genom Europa hade gått helt utan några som helst komplikationer. Min plan var vattentät. Den höll hela vägen.

Nu ska vi landa här i någon vecka. Koppla ifrån. Koppla på igen. Vara i vårt Italien. Äta glass. Bada i havet. Bygga nytt tak på nedre uteplatsen. Äta mat med vänner.

Slöa, slappa och ha sommarlov.

Karmisar Becca