Kan man bli kär i ett kök?

Om man inte kan det, så är jag så nära den känslan man kan komma när det gäller vårt kök här i alla fall.

Vi strosade runt i den här byn för fyra år sedan.

Såg en lapp på dörren till det här huset om att det var till salu och en mailadress. Vi mailade, vi var hit och tittade. För Mattias var det kärlek vid första ögonkastet och han gasade. Jag försökte bromsa. Jag älskade vårt lilla hus i Scala Santa och kände inte alls för ett nytt italienskt renoveringsprojekt och med en ganska stor tillhörande trädgård för att ligga uppe i en sådan här by dessutom.

Men mina bromsar tog inte så bra. De tog inte alls faktiskt.

Så visade sig att köpet inte var så enkelt.

Ägaren var skuldsatt och det var inte hans beslut att sälja utan bankens ärende. Liknande en exekutiv auktion i Sverige. Det kan ibland bli ganska spännande och en aningens lite korrupt här. Så vi drog oss ur och bromsarna tog igen och jag kände mig faktiskt lättad.

Så gick det något halvår och bromsarna blev lite slöa och så får vi reda på att inget kring det här huset hade hänt. Gasen trycktes ner igen. Bromsarna gav vika och här är vi nu.

Det är så lätt när man köper ett gammalt hus att man drar igång all renovering på en gång och i allt rivande tappar bort huset.

När Mattias började prata om att riva ut köket och bygga nytt tvärbromsade jag. Handbromsen fullt dragen rentav.

Det är inget gammalt genuint kök här, men det består av ett kärleksfullt ihopplock från den tidigare ägaren. Mattias fick riva ett hörn på ett villkor. Det fick inte bli för modernt. Det fick bli ytterligare en bit på lapptäcket. En nyare lagd lapp jämfört med dem övriga.

Kanske vi någon gång kommer byta ut alla bitarna i lapptäcket.

Men det kommer förbli just ett lapptäcke. Som jag kommer att vara lite kär i. Inte för modernt. Jag gillar ruttet.

Jag sitter på vår övre balkong och handskriver detta. Jag gör oftast så först. Om ändå en blogg kunde handskrivas. Det skulle göra mig väldigt lycklig.

Det är siesta, så man hör bara fåglarna och cikadorna. Ser att grannen nedanför har kattbur ett tiotal meloner nere på sin tomt. Jag undrar varför? Ibland läggs det ut så till vildsvinen. Men de vill väl inte ha in vildsvin på tomten? De har en åsna. Äter åsnor meloner?

Hm, söndagstankar från en balkong 335 möh i en sömnig by i södra Toscana och med ett lapptäckskök på näthinnan.

Karmisar Becca