Höstlov som oftast i (kanske mest min) dröm i Italien.

Den här gången med alla tre barnen. Det var ett tag sedan sist. Det har varit lite varmare än vad det brukar och något fler turister i byn för årstiden, antagligen på grund av den härliga värmen.

Havet har varit så stilla. Stränderna så framkomliga och man kan se hur lokalbefolkningen utnyttjar havet på sitt vis genom att fiska snäckor, ta ner sina hästar för en tur i sanden och släpper sina hundar för en simtur tillsammans i havet. Älskar de här veckorna innan den italienska vintern tar över även här…

Nu så, nästan två veckor senare än vad tiden var när jag påbörjade detta inlägg. Tänk att jag så sällan får feeling för att skriva nu längre. Varför? Jag gillar det ju. Kanske mest av allt. Men tar mig inte tiden. Det kräver sitt utrymme. Det måste vara lugnt, jag måste vara lugnt, det ska vara lugnt innan och det ska vara lugnt efter. Annars blir det inte bra.

Lever fortfarande på veckorna i Italien. Kanske det dröjt ända tills nu för att lugnet som Italien ger mig hunnit infinna sig, landat, planterat ner sig.

Det har hänt något den här hösten. Alla har fått så mycket att göra igen. Ska man hinna ikapp det man missat under de åren det varit lite mer nedstängt? Eller är det bara jag som inbillar mig det. Det kanske i själva verket bara är jag som inte är van vid tempot igen. Men min uppfattning är att människor är mer stressade än någonsin. Och jag hänger på. Följer med bara. Inte så konstigt kanske, med tanke på världsbilden. Det gäller att passa på medans det går.

Men med måtta vore att föredra…

De tomma hamnarna i Italien, nu med bara bybornas fiskebåtar kvar och de ödsliga uteserveringarna, som sommartid är fyllda av semesterfirare, dessa gjorde mig gott. Ödsligheten var så fin.

Ödslighet är mitt ord. Jag adopterar det här och nu. En frejdig ödslighet. Det är min grej.

Nu jobbar jag för en fröjdefull december. Hörde en äldre dam säga till en liten flicka idag ”Jag önskar dig en välsignad advent”. Jag är ganska långt utanför det religiösa spektrat i min tro, men just ordet välsignad är väldigt vackert och väldigt juligt. Adopterar det ordet litegrann också. Så om jag inte får ro nog för något mer inlägg innan nästa söndag så:

Önskar er alla en välsignad adventstid.

Karmisar Becca