Jag befinner mig i mitt drömmiga Italien. Jag är väldigt tacksam för att jag själv tog beslutet att vara här lite mer än en vecka den här gången. Annars hade jag behövt resa hem igen idag. Tänk att det gått en vecka redan! Som många av er vet, så skulle jag vilja bo här jämt.

Brukar förbereda boksluten vid den här tiden varje år. Gör det gärna här. Men detta år bad personerna kring detta om att, om möjligheten fanns, få in pappersdokumentationen lite tidigare. Och jag är en JA-sägare, så jag har alltså redan lämnat över 2022 kontorsmässigt. Så den här resan handlar denna gång om att ge mig och min egen person ett bokslut.

Jag och min hyrbil (fick en Mini Cooper den här gången via Centuaro, lite gratisreklam för det för mig bästa uthyrningsbolaget) har tagit oss från flygplatsen i Pisa, till min by Vetulonia (där vi spenderat den mesta tiden för återhämtning och för att skapa livsfilosofier). Vi har tagit en alldeles egen tur till Pienza. För att vi aldrig varit där tidigare. Stannade för ett foto på de där turistiska fotopunkterna som GoogleMaps visar. Alldeles för oss själva. För det är bara vi som är turister ihop just nu den här tiden.

Jag skickade nog in deklarationen för mig själv i onsdags. Rent hypotetiskt vill säga. Restkommande dagar är en uppladdning för 2023.

Satt i bilen med en av de vänner som funnits med sedan min systers Riva-tid här någon gång i början av detta decennium i torsdags. På väg hem efter en dag med nödvändiga inköp på IKEA i Pisa. När vi rullar ut från parkeringen ringer min syster och säger att hennes cancer växer överallt.

Helvete, Helvete, Helvete! (Förlåt för känsloyttringen)

Får en Déjà vu från förra året när jag var här precis vid den här tiden. Mittemellan två av hennes större hjärntumörer. Nu, ett år senare, växer dem igen på det vackraste huvudet jag vet och som jag älskar så mycket.

Var finns rättvisan i detta?

Nej, men den finns ju inte. Det har mitt bokslut för 2022 visat mig. Det året som gått har ingen rättvisa någonstans. Inte i min bokslutspärm i alla fall.

Vår familj i Ukraina som kom oss så nära när de bodde hos oss och som nu valt att kämpa striden i sitt sitt hemland trots allt. Kontakten med dem varendaste dag visar på något helt annat än rättvisa.

Min syster, den snälla av oss som jag alltid säger, varför liksom?

Rättvisa. Nej, det finns inte alltid. Den händer ibland. Ibland inte. Har ingen procentuell bild alls hur den uppbringas. Hur uppkom just det ordet egentligen? Det är ju fint, när det fungerar. Men det är fortfarande upp till dig själv hur du väljer att hantera saker som händer runt omkring dig själv.

De resterande dagarna jag har kvar här väljer jag att spendera med de närmaste vännerna. Marknad i CdP idag. Alltid på lördagar.

Middag ikväll med hon som funnits med oss och hjälpt oss alltid. En sann Castiglionese som tänker som oss. Så tacksam att vi har henne som vän. Hon är för oss ovärderlig.

För första gången i mitt liv ska jag gå på en katolsk mässa i Batignano imorgon med en ganska ny bekantskap och hennes familj. Känns fint att bli inbjuden.

Jag ska njuta fyra dagar till här. Bara jag kan välja vad jag gör med tiden jag har. Precis nu väljer jag det här.

Önskar er en fin helg.

Karmisar Becca