För det är så vi väljer att tänka…

Så lever vi sedan i november. För sedan dess har vi faktiskt bara fått negativa besked angående min systers cancer. Den växer, den sprider sig, den nästlar in sig på ett sätt ingen vill att den ska göra.

Men hon lever fortfarande. Jippi! Ingen vet hur länge. Vem vet det? Någonsin.

Vi är hela familjen nu i Stockholm för att avsluta påsklovet här. Men när min faster (som hängde med min syster då) ringde i tisdags och sa att nej, det blir inga fortsatta cellgifter. De tar inte. De ger ingenting. Då satt jag, mamma och Galenskaparna i bilen på väg på äventyr till Kloster hemma i Dalarna.

Jag har en ambition och vill gärna hålla denna blogg vid liv. På den senaste tiden har den blivit mest en kanal för att meddela min systers läge. Så är väl egentligen inte tanken. Men det är också en bra kanal att nå ut till er som vi kanske inte ringer på listan.

Det är ganska skönt att meddela sig på ett ställe. För ibland behöver man älta i oändlighet och ibland orkar man inte alls. Så här är en bra plats oavsett.

Nu ska det prövas en sista grej, sedan är hon utlämnad till studier. Sådant man egentligen inte vet så mycket om. Samtidigt är det ju dessa studier som leder forskningen framåt. Hopp om livet vill vi väl alla ha ända tills den dagen vi dör. Så åter igen flyttar vi våra gränser och lever nu.

Kloster – Husby socken – Hedemora kommun

En sådan där riktig pärla. 45 minuter i bilen från mitt hus och ändå har jag aldrig varit där tidigare. Ibland bor man lite för nära…

Från mitten av 1700-talet låg här Sveriges största krutbruk. Men här fanns hyttor för koppar- och järnframställning redan från början av 1400-talet. Namnet Kloster uppkom i slutet av samma århundrade då ett cistercienskloster instiftades. Ruinrester från detta kloster, om man letar noga, kvarstår än till denna dag. Ruinerna från klosterkyrkan ses lätt däremot invid herrgården. Under 1800-talet utökades verksamheten med ett modernt valsverk och bekom därefter ett framgångsrikt järnbruk. 1888 tystnade allt och vi kan bara idag förnimma historien genom att vandra omkring i trakten och läsa om platserna.

Vi hade turen att möta herrgårdens arvtagare som gladeligen gav oss en privat rundvandring på hans ägor. Viggo och han var lika gamla visade det sig. Så trots en del småprotester när vi lämnade hemmet, så blev det en ganska rolig dag även för barnen. De har till och med ett önskemål att återkomma när det blomstrar och arvtagaren säljer saft och bullar eller liknande utanför museet på sommaren. Han gör det ibland berättade han.

Dagdrömma lite om svunna tider. Om människor som kommit och gått. Det som livet ger och det som det tar. Så som det alltid har varit.

Till Kloster kommer jag mer än gärna tillbaka!

Nu en uns Stockholm till innan vi återvänder hem till vårt Dalarna igen.

Karmisar Becca