Jag drömmer och längtar.

Jag längtar till att bakslagen av snö inte längre är något man måste ta hänsyn till. Till att vi ska få sova vår första natt i vårt nyinförskaffade taktält på bilen. Till att Malin ska få ta studenten. Till en sommar på Medelhavet med båten. Till Marstrand i augusti med min syster. Till en vecka med Galenskaparna i september i New York.

Jag drömmer om den dagen när barnen klarar sig på egen hand och vi kan sälja huset och bara leva i Italien och Bortom Verkligheten. Dit längtar jag inte, för det är så långt fram att det just nu får stanna vid en dröm. Det är så mycket med mina barns uppväxt jag längtar efter och inte vill missa först.

Jag drömmer om att anställa någon som planerar, inhandlar och lagar veckans mat. Om jag någon gång får si så där knappa miljonen över varje år, så skulle jag göra det. Synd att det ska vara så dyrt att anställa…

Tur är att Mellisen börjar visa intresse för matlagning. Längtar tills han lite oftare erbjuder sig att laga dagens middagsmat. Drömmer också om att han kommer att städa efter sig i köket när maten är färdiglagad.

Idag är det så där bitande kallt ute. Termometern visar +6°c, men så fort man tar tag i något utomhus så fryser man fingrarna av sig.

Minstingen i familjen ville dock ändå ner till sjön och bada. Det är ju maj. Så vi har varit dit. Han doppade sig två gånger och simmande runt bryggstegen lite snabbt. Han hade packat med sig cyklop och snorkel också, men dessa attiraljer blev kvar på kanten av bryggan. Han hade fullt upp med andningen som det var ändå.

Så bortsett från längtan och drömmar då. Till den verklighet vi lever i. Mamsen har hängt nere hos Bellsen dom senaste två veckorna. Det är tufft för henne att klara sig själv just nu. Svårt att andas och smärtor i ryggen gör att man kan behöva sin mammas kärlek lite extra. I det här läget är faktiskt morfin en alldeles ypperligt bra och behövlig drog. Perspektiven minskar i situationer som denna. En fika på stan kan bli ett äventyr och kanske är det alldeles fullt tillräckligt och precis vad man orkar under en dag. Så man längtar och drömmer lite mindre och kortare. Det räcker och är fullt tillräckligt.

Så vad sägs, Cena da Vincenzo?

Alldeles lagom drömmigt denna första dagen på maj.

Karmisar Becca