Så är det. Vi har tränat hela sommaren inför Galenskaparnas första riktiga resa enligt dem själva. Vi har gått massor, tränat på att undvika Scams och att inte vara rädd för höjder.

En sommar som varit något annat än vad vi varit med om tidigare. Detta inlägget började jag skriva på i början av juli. Det blev aldrig publicerat. Vi hade precis lämnat av Malin och hennes Järvsötjejer på flygplatsen utanför Rom. Passade på att ta ett par dagar inne i stan innan vi åkte tillbaka upp till Vetulonia. Där jag dagen efter tog beslutet att åka hem för att vara med min syster för sista gången. Där och då började jag skriva. Bilderna får ligga kvar. Texten blir nu en annan…

Jag ser framför mig när grabbarna berättar för sina barn i en framtid att pappa minsann inte fick åka på semester förrän han hade fyllt 11 (eller nästan 9 vad gäller den minsta).

Jag kan till viss del hålla med dem. Att åka till mormor och morfars stuga på västkusten under somrarna när jag var liten räknade jag inte heller som en semesterresa. Det var mysigt och somrigt, men ingen resa i semesterbemärkelse ur mitt barnsliga perspektiv.

Vad är då kriterierna för en semesterresa när man är 11 respektive snart 9 år? Jo, man ska packa en egen resväska. Man ska bo på hotell eller liknande i några dagar (inte för många). Man ska flyga eller åka tåg (man ska INTE åka bil 270 mil genom en massa länder i Europa). Jaha och nähä då vet jag.

Minstingen ser mest fram emot att ha en egen skärm i ryggstödet på sin flygstol. Det är viktigast för honom. Jag ser mest fram emot att äntligen få köpa en hel burk med bodybutter på Soapology efter att ha sniffat på ett sample sedan ett och ett halvt år tillbaka. Har fortfarande liiite kvar i burken i min handväska. Min man vill som vanligt åt maten och den andra sonen ser mest fram emot att cykla över Brooklyn Bridge och köpa sura godisar på Sour Patch Kids NYC.

Tillsammans ser vi verkligen fram emot att ÄNTLIGEN få åka på en semester tillsammans. För första gången.

Fin lördagskväll till er alla!

Karmisar Becca